Minnen

Gick ut med Nemo nyss, fick för mig att gå upp till skogen där mamma och pappa bodde, där ja bodde som liten.
Lekte i den skogen med ungarna som bodde där åxå, men mamma och pappas hund lekte vi där uppe, när livet var enkelt, man hade inga plikter, livet lekte varje dag i princip och man hade inga bekymmer alls.
Man kunde inte bli sårad så pass hårt som man kan bli nu.
Blev man osams med en kompis så satte det inte lika hårda spår som nu, det var glömt dagen efter.
Det var tryggt att komma hem, mamma eller pappa var alltid hemma.

Varför är inte livet lika enkelt nu?
Varje dag kommer nya bekymmer, nya problem som ska lösas.
Att sitta på den där stenen medans Nemo lekte fick en att tänka igenom hela den tiden man bodde där, när vi bodde i radhuset med mamma och pappa, inte ens dom bor kvar där nu.

Men bara o gå tillbaka till verkligheten, till min lägenhet och min hund, tillbax till alla plikter, men det är skönt att sätta sig på en sten och bara glömma allt för ett tag.

Känns overkligt att mitt liv faktist var så enkelt en gång i tiden